Farväl min älskling! Hoppas vi ses igen!

Idag klockan åtta på morronen for jag och mor till djursjukhuset med min lilla Zacco. Idag klockan tio på morronen återvänder vi utan Zacco. Tiden där emellan vill jag hellst inte tänka på. Zacco gillade det inte. När vi satt i bilden, och Zacco hade som alltid lagt sej i mitt knä och satt med nosen mot fönstret, satte han sej hastigt upp när han fick se vart vi stannade. Jag öppnade dörren och försökte få honom att hoppa ut. Han brukar jämt ha så bråttom ut ur bilen, men inte idag. Han bara låg kvar i mitt knä och tittade på mej. Det slutade med att mamma fick bära ut honom. Vetrinären sa att han inte förstod vad som skulle hända med honom, men det tror jag. Jag ville bara springa därifrån med honom. Ville att han skulle bli sitt gamla jag och försöka springa ifatt mej. Bli helt hysterisk när han ser att jag har en boll i handen eller gnäller och sträcker upp tassen om och om igen tills han får sin godis som jag förvarar i handen. Vill att han ska vara nästan lite överviktig efter ett besök hos mormor bara för att hon inte kan låta bli att ge honom mat, och han kan inte låta bli att äta den. Vill leka med honom i snön en sista gång. Han älskade snön. Han hade blivit så förändrad av sjukdomen så när mamma sa att jag skulle vara beredd på att han kanske skulle få somna in höll jag med henne. Det ångrar jag inte, men jag kommer sakna honom så fruktansvärt mycket! Så otroligt mycket!