Att minnen kan va så starka och skada så. Ibland önskar jag att hjärnan var som en hårddisk som man kunde formatera om lite då och då. Jag är inte typen som gillar att klaga, och om jag ska va helt ärlig så är det ytterst få personer som jag brukar berätta mina problem för. Tankarna förföljer mej bara, och det känns inte bra att skriva detta inlägget, men ingen kommer väl att se det, för förhoppningsvis är det ingen som läser denna bloggen.
Mest är det nog besluten som jag gjorde som jag kanske ångrar en aning. Eller egentligen inte, men jag skulle vilja veta hur det hade gått om jag hade gjort på ett annat sätt. Hade det som jag trodde skulle gå åt skogen göra mej lycklig och mitt självförtroende hade höjts upp mot stjärnorna, eller hade det gått åt andra hållet att jag skulle blivit så deprimerad att jag försökte skada mej själv?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar